Du står där ensam

Du står där stark

Snön tynger dig

vinden piskar dig

Men du är stark

Du är vacker

Du är frostig

Du är stark

Du är ensam

Jag har två barn. Två så olika barn som barn bara kan vara.. Det gillar jag - att de är personligheter. Inte stöpta i samma ask men med samma förutsättningar i livet. En dotter som surrar och berättar om varje liten händelse (oftast) och som delar med sig av sitt liv för mig. En son som surrar dygnets alla vakna timmar - så länge det inte är jobbiga saker man pratar om. En dotter som gillar att ta det lugnt, läsa, lyssna på musik, vara med kompisar på sitt rum, se tv, sminka sig m.m och en son som aldrig kan vara stilla. Det ska vara fart och fläkt hela tiden, sporter, utelekar, kojbyggen, leka med kompisar m..m

i kväll har min son gjort mig så stolt. Jag känner att jag har lyckats. Han har ett jättestort och jobbigt bekymmer. Att berätta vad som hänt när han blir sårad. Han vill sluta sig som en mussla och helst försvinna från denna jord. Detta har vi jobbat hårt med, både hans fröken och jag.

Att berätta. Att använda ordens förtrollade kraft. Att se hur mycket enklare det är att berätta. Se hur snabbt en lösning kan komma om man berättar vad som har hänt, vad som är fel, vad som blev tokigt, vad som känns dåligt....

Men det är svårt, det sitter långt, långt inne varje gång. Men det kommer oftast. Igår hände det en incident, tårar, ord, bråk, ilska, känslor.... Han kände sig kränkt. han handlade fel, allt blev tokigt...

Direkt berättade han för mig och jag kunde hjälpa honom vidare. Sen trodde jag det var klart. Men icke... Idag blev det flera samtal från föräldrar som hade funderingar och tankar kring gårdagens incident. Till slut önskades ett möte med alla berörda parter, min son och två tjejer. Självvklart sa jag men tänkte i mitt stilla sinne - hur får jag med sonen på detta? Efter en stunds prat och förklaring till varför de ville vi skulle komma så köpte han det - Men jag kommer inte att säga något, jag kan lyssna. Var hans förklaring till att följa med.

Lite pirr i magen befann sig hos mig, detta är inga vi känner särskilt bra - vad ska dom tänka när sonen sitter tyst som en mussla och inte säger något. För så trodde jag det skulle bli. Men tänk vad man kan ha fel....

Han svarade på frågor, försvarade sig då han tyckte det blev fel, lyssnade och nickade då han höll med. När vi suttit en stund så tyckte tjejernas föräldrar att de skulle be om ursäkt, lite mummel och så kom men inget förlåt. Jag tog risken at tfråga om min son ville säga nått till tjejerna.

Direkt kom det -

FÖRLÅT!

och det syntes att han menade det. Jag säger bara WAW, vilka framsteg i hans värld. De som inte varit med i hans kamp om berättandet kan nog aldrig förstå vilket framsteg detta var. Men jag, jag är stolt som en tupp i en hönsgård och sonen känner att han vuxit. Det märktes i samtalet vi hade när vi åkte hem.

GO jonte Go!

Motter vad betyder L och R. På hörlurarna?

Vilken ska jag sätta i höger och vilken ska i vänster öra?

Betyder L länster och R röger?

Visst kan saker vara självklara...

dessa ord sades av min systerdotter på åtta år iafton....

Och jag ska komma ihåg dom - det blir en hjälp - en svengels hjälp....

I love her

Det ska kännas att man lever...

Det ska kännas i varje muskel.

Det ska kännas i varje nerv.

Det ska kännas i hjärtat.

Det ska kännas...

Att vara en aktiv person är underbart. Jag skulle inte vilja byta liv. Men att ha en kropp som inte vill leva ett aktivt liv är inte alltid så kul.

Jag har två diskbrock i ryggen som gör mig till en styv och stel person vissa dagar. Att vakna på morgon med värk för att man skottat är inte kul. När man har skottat ska man ha värk - träningsvärk. men man ska inte ha så ont att man knappt kan sitta eller stå. I helgen har min kropp inte varit på topp, å det är inte kul. Värken sprider sig - till huvudet. När jag gör vissa rörelser så blixtrar det i skallen. Å jag blir så frustrerad. Jag vill så mycket, men det går inte alltid. När jag fick mina stora besvär med nacke och rygg, sommaren 2004, sa läkarna att jag skulle byta spår i livet. Jag pluggade då till lärare. Aldrig, var mitt svar. Jag var inte ens 30 år, livet skulle inte ta slut nu! Aldrig, att jag skulle ge upp. Jag hade ju just bytt spår - från vården! Självklart skulle livet som lärare vara bättre än vården. Mindre tungt, att kunna sitta ner när det är som värst, att kunna stå när man inte kan sitta. Jag tyckte jag hade gjort ett bra val.

Då, 2004, kunde jag knappt ta mig upp ur sängen själv. Jag rullade mig ner för att hamna på knä och sedan kämpa mig upp. Men att ge upp och bli stillasittande - aldrig.

Idag, 2009, jobbar jag för fullt, lever ett aktivt liv utan några lugna stunder - nästan :) Å det går, men vissa dagar går det sämre. Då blir jag rädd, rädd för att hamna där jag var 2004. Rädd för att bli sjukskriven och inte orka med mitt liv.

Vad är du rädd för?

Jag ska bara...

Jag ska bara skriva på min Blogg

Jag ska bara skriva på verksamhetsberättelsen

Jag ska bara planera för engelskan i morgon

Jag ska bara renskriva protokollet

Jag ska bara kolla lite datum inför byaföreningens programblad

Jag ska bara kolla mailen

Jag ska bara skriva i min dagbok

Jag ska bara anmäla Jonte till tävling

Jag ska bara fixa lite i programbladet

Jag ska bara skicka ett mail

Jag ska bara....

Ibland funderar jag - När tar alla "ska bara" slut...

Man ska ju hinna med alla måsten också, som tvätt, städ, hundträning, promenader, läxläsning, skjutsningar, förhör, planering, rättning, vattning, mat, handling, jobb, sova och lite till...

Man behöver då inte ha tråkigt i alla fall.

Tur dygnet har 24 timmar :)