Jag har två barn. Två så olika barn som barn bara kan vara.. Det gillar jag - att de är personligheter. Inte stöpta i samma ask men med samma förutsättningar i livet. En dotter som surrar och berättar om varje liten händelse (oftast) och som delar med sig av sitt liv för mig. En son som surrar dygnets alla vakna timmar - så länge det inte är jobbiga saker man pratar om. En dotter som gillar att ta det lugnt, läsa, lyssna på musik, vara med kompisar på sitt rum, se tv, sminka sig m.m och en son som aldrig kan vara stilla. Det ska vara fart och fläkt hela tiden, sporter, utelekar, kojbyggen, leka med kompisar m..m

i kväll har min son gjort mig så stolt. Jag känner att jag har lyckats. Han har ett jättestort och jobbigt bekymmer. Att berätta vad som hänt när han blir sårad. Han vill sluta sig som en mussla och helst försvinna från denna jord. Detta har vi jobbat hårt med, både hans fröken och jag.

Att berätta. Att använda ordens förtrollade kraft. Att se hur mycket enklare det är att berätta. Se hur snabbt en lösning kan komma om man berättar vad som har hänt, vad som är fel, vad som blev tokigt, vad som känns dåligt....

Men det är svårt, det sitter långt, långt inne varje gång. Men det kommer oftast. Igår hände det en incident, tårar, ord, bråk, ilska, känslor.... Han kände sig kränkt. han handlade fel, allt blev tokigt...

Direkt berättade han för mig och jag kunde hjälpa honom vidare. Sen trodde jag det var klart. Men icke... Idag blev det flera samtal från föräldrar som hade funderingar och tankar kring gårdagens incident. Till slut önskades ett möte med alla berörda parter, min son och två tjejer. Självvklart sa jag men tänkte i mitt stilla sinne - hur får jag med sonen på detta? Efter en stunds prat och förklaring till varför de ville vi skulle komma så köpte han det - Men jag kommer inte att säga något, jag kan lyssna. Var hans förklaring till att följa med.

Lite pirr i magen befann sig hos mig, detta är inga vi känner särskilt bra - vad ska dom tänka när sonen sitter tyst som en mussla och inte säger något. För så trodde jag det skulle bli. Men tänk vad man kan ha fel....

Han svarade på frågor, försvarade sig då han tyckte det blev fel, lyssnade och nickade då han höll med. När vi suttit en stund så tyckte tjejernas föräldrar att de skulle be om ursäkt, lite mummel och så kom men inget förlåt. Jag tog risken at tfråga om min son ville säga nått till tjejerna.

Direkt kom det -

FÖRLÅT!

och det syntes att han menade det. Jag säger bara WAW, vilka framsteg i hans värld. De som inte varit med i hans kamp om berättandet kan nog aldrig förstå vilket framsteg detta var. Men jag, jag är stolt som en tupp i en hönsgård och sonen känner att han vuxit. Det märktes i samtalet vi hade när vi åkte hem.

GO jonte Go!

 

Anna B

26 februari 2009 21:43

Visst är han duktig! Han har verkligen gjort stora framsteg! så skönt att du verkligen förstår honom. så skönt att höra att han gjorde det! Han fixade även detta! Han håller på att bli stor! ;) Kram Anna

http://skrivanne.wordpress.com

 

Angelica

26 februari 2009 23:12

Hej syster! Kul att höra att det gick så bra... Krama barnen från mig./Stolt moster

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hopp! Nu är det länge sedan jag bloggade IGEN, behöver en spark i baken för att det ska bli av. Den här gången sparkade Emil och Jessica mig så nu kommer det ett inlägg. idag var en bra dag också då jag lyckats få många fina bilder efter en eft...

Jag är verkligen inte bra på att uppdatera... April månad är slut och i och med det även min fitnessfight. Hur gick det då? Efter 30 dagar med en timme träning/dag? och med vanlig mat var tredje timme- kanske lite mer Keso än vanligt :) Jor...

Lax med potatis och massa olika FF sallader o FF skagenröra. Det var supergott och vackert :)...

Varit lite mycket nu... Blev SM-guld för Skellefteå i torsdags o firande av guldgossarna! Hela skoldagen på fredag så firade vi också, det är ju lite kul :) sen på fredag hade vi bjudmiddag med världens bästa klass 9B får lite Ågren när man inser hu...

Grattis storkillen :)