Jag har två barn. Två så olika barn som barn bara kan vara.. Det gillar jag - att de är personligheter. Inte stöpta i samma ask men med samma förutsättningar i livet. En dotter som surrar och berättar om varje liten händelse (oftast) och som delar med sig av sitt liv för mig. En son som surrar dygnets alla vakna timmar - så länge det inte är jobbiga saker man pratar om. En dotter som gillar att ta det lugnt, läsa, lyssna på musik, vara med kompisar på sitt rum, se tv, sminka sig m.m och en son som aldrig kan vara stilla. Det ska vara fart och fläkt hela tiden, sporter, utelekar, kojbyggen, leka med kompisar m..m

i kväll har min son gjort mig så stolt. Jag känner att jag har lyckats. Han har ett jättestort och jobbigt bekymmer. Att berätta vad som hänt när han blir sårad. Han vill sluta sig som en mussla och helst försvinna från denna jord. Detta har vi jobbat hårt med, både hans fröken och jag.

Att berätta. Att använda ordens förtrollade kraft. Att se hur mycket enklare det är att berätta. Se hur snabbt en lösning kan komma om man berättar vad som har hänt, vad som är fel, vad som blev tokigt, vad som känns dåligt....

Men det är svårt, det sitter långt, långt inne varje gång. Men det kommer oftast. Igår hände det en incident, tårar, ord, bråk, ilska, känslor.... Han kände sig kränkt. han handlade fel, allt blev tokigt...

Direkt berättade han för mig och jag kunde hjälpa honom vidare. Sen trodde jag det var klart. Men icke... Idag blev det flera samtal från föräldrar som hade funderingar och tankar kring gårdagens incident. Till slut önskades ett möte med alla berörda parter, min son och två tjejer. Självvklart sa jag men tänkte i mitt stilla sinne - hur får jag med sonen på detta? Efter en stunds prat och förklaring till varför de ville vi skulle komma så köpte han det - Men jag kommer inte att säga något, jag kan lyssna. Var hans förklaring till att följa med.

Lite pirr i magen befann sig hos mig, detta är inga vi känner särskilt bra - vad ska dom tänka när sonen sitter tyst som en mussla och inte säger något. För så trodde jag det skulle bli. Men tänk vad man kan ha fel....

Han svarade på frågor, försvarade sig då han tyckte det blev fel, lyssnade och nickade då han höll med. När vi suttit en stund så tyckte tjejernas föräldrar att de skulle be om ursäkt, lite mummel och så kom men inget förlåt. Jag tog risken at tfråga om min son ville säga nått till tjejerna.

Direkt kom det -

FÖRLÅT!

och det syntes att han menade det. Jag säger bara WAW, vilka framsteg i hans värld. De som inte varit med i hans kamp om berättandet kan nog aldrig förstå vilket framsteg detta var. Men jag, jag är stolt som en tupp i en hönsgård och sonen känner att han vuxit. Det märktes i samtalet vi hade när vi åkte hem.

GO jonte Go!

Nu har det hänt igen. Att jag bryter på traditioner...

Semlorna har funnits i affärerna hur länge som helst och det gör oss sugna. Men inte förrän på fettisdag och då ska det vara hemmagjorda...

Men idag bad dottern så snällt att mamma gav med sig...

Smaskens sa dom - nöjd blev dom... Tjuvstartade gjorde dom :)

Vi fortsatte söndagen med samma tema som igår - sport....

Upp tidigt och sedan iväg på vollyboll match, det är Jennifer med klasskompisar som spelar. Vi andra var publik. Hur det gick? Jo, dom blev 10:a av tio nmöjliga. Dom var kanske inte nöjdast, Men dom spelade bra, hade dom bara tränat lite mer så kanske det hade kunnat blivit vinst. 17-20 är pyrt... Jag var imponerad av min dotter. Det lilla hon tränat och gjorde så fina servar och tog flera svåra bollar. Hon kanske har en blivande karriär innom volly:) Nu är dom taggade att träna mer och jag har fått förfrågan om att träna dom?!? Kan ju knappt spela volly, ännu mindre lära ut. men man kan vara den vuxna som finns som stöd när dom tränar. Det går ju alltid...

Övriga i barnskaran hittade en perfekt publikplats :)

Efter vollymatch så bar det av till den STORA pulkabacken... Den i stan, den som det tar en evighet att gå uppför. Men som är superkul att åka nerför...

Känner i min kropp att man har använt den i helgen :) En skön känsla än så länge ...

Det snöade rejält idag ser man på bilderna - men vi märkte inte av det när vi var där ute...

Jag och min älskade syster som pustar ut i backen...

Nu har systra och hennes små, goa, underbara barn åkt hem till Luleå sp nu väntar det städning, röjning och annat kul innejobb. Men det kan man ta efter en härlig utehelg...

Hur har er helg varit?