Vilken lördag....

Vi började dagen med skidtävling i skellefteå. Jonte var laddad, skiderna vallade och uppvärmningsvarvet gick bra. Sen så kom Jonathan på att han skulle åka lite längre - för att värma upp. Bra, tyckte jag eftersom det var länge kvar till start. Han drog iväg, efter 20 minuter började jag fundera var han var, efter 30 minuter kom några Byskeåkare som tagit 5:an. Ingen av dom hade sett Jonathan. Nu började jag bli orolig. Efter 40 minuter var jag halft hysterisk. Var är min son? Vi började planera för ett sök... 47 minuter efter han lämnat skidstadion och 1 minut före första start så kom han - GÅENDE - efter E-4:an. Tårarna rann och hjärtat slog hårt på en lättnad mor.

- Var har du varit min älskling?

- Jag vet inte, jag hittade aldrig tillbaka, det kom bara nya skyltar hela tiden. 5 km, 7,5 km, 10 km. Hur jag än åkte kom jag aldrig rätt och sen tog spåret slut och jag var på macken.

- PÅ macken?????

- Ja, på macken - OK, där man kör förbi då man kommer till stan. Då tog jag av mig skidorna och gick tillbaka...

Vilken son jag har.... När det var hans tur att starta var han helt slut stackarn. Men han genomförde loppen som den tappra riddare han är...

 Här är han vid start...

När vi sedan kom hem skulle vi ut med skoter. Vi åkte en lång sväng och stannade och drack kaffe på vägen. När vi nästan var hemma hände det.... Det som inte får hända....

SKOTERN TIPPADE! Snurrade rund och min arm hamnade under huven och rutan trycktes in i ansiktet. Över glasögonen och över kinden. Fast satt jag! Jennifer åkte med mig. När jag ropade för att kolla om det gått bra fick jag inget svar. JENNIFER skrek jag. Panik! Inget svar... Per kom och lyfte bort skotern så jag kunde ta mig lös. Där låg Jennifer och funderade vad jag sysslade med. Lättnad! Hon hade inte ont och kunde kliva upp. Med all styrka jag och Per hade tillsammans kunde vi vända skotern. Den är inte lätt... När vi sedan kom hem så kändes det i varje nerv.

CHOCK! PANIK! LÄTTNAD! SMÄRTA!

Min arm var svullen, mitt ansikte rött, Mina glasögon vinda och sneda. Men vi hade inga större skavanker.

När vi sedan satt på hockeykväll så darrade jag när cidern slank ner i min strupe. Då inser man - det hade kunnat gå värre!

Vilken lördag....